Vårtankar

Att hela livet består av förändring är något som vi vet men kanske inte tänker på så ofta. Det är i övergångarna vi påminns och förändringen blir påtaglig, som nu när vi går från vinter till vår. För de flesta av oss en välkommen förändring.

När förändringen är smärtsam leder den till känslan av förlust. Att lära känna förändringens faser är att öka förmågan att utvecklas genom förändringen.

Förändring är ofrånkomligt och utvecklingen genom förändringen en möjlighet. Med Förändringens fyra rum, som grundar sig i en unik svensk forskning, får jag hjälp att förstå mig själv och andra och vad som händer i förändringens olika faser. Den själsliga smärtan kan bli ytterst meningsfull och viktig. Den leder vidare till något nytt och okänt.

Nu tänker jag på en av världens finaste dikter, här kommer den, av Karin Boye:

Ja visst gör det ont Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten,
sväller, glider – tyngden drar dem neråt,
hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
– svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
– känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Av: Helena Yli-Koski